Minnen från barndomen och uppväxttiden på Tokö

 

Att växa upp på en skärgårdsö på 1930-40-talet

Jag föddes på sommaren 1933, den varmaste sommaren “i mannaminne” och mitt i skördeperioden,så mina föräldrar fick ta lite ledigt. Jag föddes inte hemma utan på ett förlossningshem i Mönsterås, där barnmorskan fru Brandt härskade. Tillkallad att sköta nödvändiga kvinnosysslor på Tokö var min mors yngre väninna Elna från Ruda.

Jag var och blev mina föräldrars enda bam och fram till 1939 mina farföräldrars enda legitima barnbarn. Under större delen av året fanns inga andra barn på ön. Närmaste lekkamraterna fanns på Gårö och i Långnäs. Somrarna var en livligare tid med utlokaliserade stockholmsbam eller kusiner och sommargäster som hämtade mjölk.

Annars blev jag involverad i de vuxnas sysselsättning och väl bekant med djuren. Ett nöje sommartid var att få åka på det gingliga hölasset.

Lilla Siv tillsammans med pappa och en
sommarflicka i slutet av 1930-talet.

När arbetsdagen var slut kunde man få rida – utan sadel och betsel – på någon av de snällare hästarna. En oftast uppskattad arbetsuppgift var att gå med kaffekorgen under skördetiden till dem som arbetade ute på åkrarna. Det gällde att känna till namnet på åkrarna för att komma till rätt ställe. Man var välkommen, för de som slet med skörden fick då en efterlängtad paus i arbetet och jag fick också saft och bulle på dikesrenen.

Annars körde jag min trasdocka Stina i en grön dockvagn – fick en fin blunddocka, som döptes till Ingeborg, av Johan från Gårö som hjälpte till i jordbruket, men tyvärr var Ingeborg så fin i sin blåa sidenklänning att jag inte fick leka med henne.

Var det annorlunda att växa upp på en skärgårdsö vid denna tid?

Ja, jag kunde ro innan jag kunde cykla. Sex år gammal rodde jag – utan flytväst och simkunnighet – till mormor på andra sidan viken. I tioårsåldern rodde jag en hel dag åt en fiskevårdskonsulent och fick en femma för besväret. När korna sommartid betade på holmarna på östra sidan, fick jag följa med på den långa mjölkningsturen på kvällen.

Fisket var, speciellt vår och höst, ett betydande inslag i arbetet och gav variation i mathållningen. På vintern sattes gäddsaxar – ett för barn spännande fiske. Not användes före min tid. Mest roll spelade fisket på senhösten, när siken gick till under 2 – 3 veckor.

En stilla sommarkväll, när det var “bleke” kunde jag få följa med på ålfiske med sax och lykta i mörkret. Ett annat nöje var att få åka med mjölkskjutsen in till mejeriet i Mönsterås, se mjölkspannar tömmas, få en karamell i Nya diversehandeln på Sjögatan och kanske få gå på Almas café. Om jag sprang och mötte farfar, när han kom ledande sin cykel vid Bastugrinden efter en ansträngande Mönsteråsresa, hände det att han stack till mig en snusig polkagris eller en ”tolvskilling”. Allra mest spännande var förstås marknaden i oktober, då jag fick en krona att köpa vad jag ville för.

Julen föregicks av slakt och städning. Palt och korvkaka, korv och sylta tillagades, julostar ystades och bröd bakades. Ystning förekom två gånger per år, förutom till jul även på försommaren. Matbröd bakades ungefär en gång i månaden, 8 – 12 slagna limpor. Övrig bakning var ”fruntimmersgöra”, men hos oss var det far som slog till degen kvällen före bakdagen. Jäsmedlet var surdeg

och rågmjölet skållades och de jästa bröden gräddades på eftervärmen i stora ugnen i källaren. Julen var hos oss en lugn tillställning. Någon gång kom mormor, men hon hade många barn att vara hos. Julgranen höggs oftast på julafton och kläddes bl a med levande ljus. Elektricitet hade vi inte förrän efter kriget, så för upplysningen svarade fotogenlampor och stearinljus, under kriget en karbidlampa. Julgransljusen ransonerades till 10/ barn, så inte var julgranen så värst mycket tänd.

Stora rummet som inte användes under den kalla årstiden eldades upp och pyntades, så vi kunde äta där på julkvällen och följande helgdagar. Jultomte var något jag bara sett i jultidningar, men efter att julmaten intagits, far läst i Bibeln – nej, inte julevangeliet utan Jesajas profetia om Sonen som ska komma med frid – delades ett fåtal julklappar ut. En bok, en leksak och stickade vantar eller sockar (från mormor) var den vanliga tilldelningen. När jag blev äldre bidrog monnor med virkade lakans- spetsar. Efter jul vidtog en rolig tid med många julkalas och godispåsar.

Skolgång. Liksom min far och hans bröder skulle jag ha gått i skolan i Kronobäck på andra sidan viken. Men efter att ha sökt nådigt tillstånd hos prästen i grannsocknen Ålem fick jag gå i Lövö skola, där jag blev enda barnet i min klass de första två åren. Till Lövö fick jag gå, cykla eller åka skidor. Så småningom utvecklade jag en viss färdighet i konsten att ta mig genom ett antal grindar utan att stiga av cykeln.

Fröken Rut

Fröken Rut basade över 7-8 elever i alla åldrar men hann även med individuell undervisning. Mycken tid ägnades åt utantilläsning av psalmverser (som alla måste rabbla) och multiplikationstabellen, Gymnastik var ett obefintligt ämne, men en och annan friluftsdag förekom med utflykt till Lövö grenar och naturstudier. I det stora hela var det väl en idyllisk skoltillvaro men visst fick jag veta att jag var en utböling. Det är tacksamt att reta den som kommer från Tokö.

Det blev en stor omställning att efter fem år komma till realskolan i Mönsterås med 33-34 elever i första klass. Jag hade t ex aldrig räckt upp handen för att svara på en fråga.

Skolvägen var ibland besvärlig under de stränga krigsvintrarna. När det var som kallast fick vi dock långt jullov, till mitten av februari. ”Kokslov” kallades det i städerna, men på Lövö eldades skolsalen med ved i kaminen. Runt 1942 – 43 kom det unga estniska flyktingar som sysselsattes med vedhuggning. Sen var det pojkarnas uppgift att bära in ved till skolsalen och till Fröken. Den medhavda matsäcken fick jag oftast äta ensam i kapprummet – lövöbarnen sprang hem och åt. Någon gång förbarmade sig Fröken över mig.

(Fröken Rut gick flera år senare ett tragiskt öde till mötes. När skolan på Lövö lades ner, fick hontjänst i Timmernabben, men bodde kvar på Lövö, där hon gift sig med en fiskare. En decemberdag 1965 var hon på väg med spark över till sitt arbete, när isen brast och hon gick till botten).

Vad märkte ett barn av kriget?

Batteriradions sparsamma nyhetssändningar, särskilt under finska vinterkriget, som de vuxna tyckte var så viktiga. Flygplan som dånade över oss, var de tyska? Ransoneringen förstås men trots allt – vi hade mat (mycket fisk) och svalt inte. Alla köttkuponger gick åt till grisen. Värst var tydligen bristen på kaffe och tobak för de vuxna, men det bekymrade inte mig. Surrogat blev ett nytt aktuellt ord. Rostade rågkorn eller cikoria t ex. Cellull blev ett slags substitut för bomull.

Under någon period var det mörkläggning, men det var väl inte så svårt med det lilla ljus vi hade. Farbror Paul skulle övervaka att den efterlevdes. Han satt dessutom i någon kristidsnämnd som delade ut ransoneringskuponger. Min far förestod en familjenämnd som skulle fördela blygsamma slantar till de inkallades familjer. Själv var han inkallad ett par korta perioder, bl a en jul då han gick vakt vid Tjärhovet i Kalmar.

Uppståndelsen blev stor på Lövö när tant Amandas son Einar var en av dem som gick till botten, då ångfartyget Hansa torpederades.

Den eviga frågan: när ska kriget ta slut?

Efter 1944 allt tätare spekulationer i ortstidningen. Om koncentrationsläger och judeutrotning visste jag ingenting, då. Trots allt gick livet sin gilla gång i vår skyddade del av världen. Av freden i maj 1945 minns jag bara de enorma tidningsrubrikerna.

För mig blev det sista terminen i skolan på Lövö. Till hösten väntade cykelturer till realskolan i Mönsterås, där tyska ännu ett år var det första främmande språket.

Ihågkommet av Siv Johansson, f. Carlsson, Tokö

Citerat i sin helhet från “Gårö – Tokö Från Bro till bro De förenade Öarnas historia” Studiecirkel 2009-2010