Förändringens vindar

Den viktigaste näringen på öarna var jordbruket och kreatursskötseln med fisket som en icke föraktlig bisyssla.

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet drogs jordbruksredskapen: plogen eller årdern, harven, välten mm av oxar och hästar. Oxar farms kvar på en gård på Gårö ända till slutet av 1930-talet men i övrigt dominerade hästen under 1900-talets första hälft.

Höet slogs först med lie och sedan med slåttermaskin och sattes att torka på krakar eller hässjor. Säden slogs också först med lie. Sedan kom slåttermaskinen och avläggaren. Kärven (neken) fick bindas för hand, vilket ofta var ett kvinnogöra. Under skördetiden måste allt gårdens folk ut på fälten. Under senare hälften av 1940-talet kom självbindaren som underlättade arbetet – när den väl fungerade. Traktorn ersatte hästarna på 1950-talet.

Det sista viktiga momentet i omhändertagandet av säden var tröskningen. Gamla tiders slagor försökte man nu ersätta med andra uppfinningar. Det finns noterat i skifteshandlingar från 1874 att Tokös väderkvarn var utrustad att kunna kombineras med tröskverk. Kvarnen såldes dock 10 år senare.

År 1901 samlas bönder från Lövö, Tokö, Gårö, Nynäs och Långnäs för att besluta om inköp av ett tröskverk med tillhörande lokomobil. Man finner ett i Hallsberg för 2000 kr. 500 kr betalas kontant av G.E. Gustafsson på Nynäs, som också utses till VD i företaget. Ett lån på det övriga beloppet tas i Ålems sparbank och för det erläggs ränta och amortering i 18 år tills det är slutbetalat enligt noteringar som bevarats av Sven Jonsson, Lövö.

Det var säkert inte bara delägarnas säd som tröskades utan även andra bönder fick ”abonnera”. Så blev det också med de skördetröskor som började komma på 1960-talet. För att få säden mald till mjöl fick man nu åka in till kvarnar i Mönsterås köping.

Kreatursskötseln hörde naturligt till varje gård sedan urminnes tider. Under medeltiden och på 1500-talet betalades skatt i form av smör till hospitalet i Oknebäck, klostret i Kronobäck eller till kronan. Länge tog man på varje gård hand om mjölken, men den tidens kor mjölkade inte så mycket, i varje fall inte på vintern.

Mejeriet i Mönsterås startade 1884 och var i början tämligen primitivt, men 1916 anställdes den driftige mejeristen Malmhagen, som omorganiserade och moderniserade mejeriet och det blev nu ett andelsmejeri. Allt fler bönder anslöt sig och från Lövö – Tokö gick dagligen en mjölkskjuts och från Gårö en, vintertid varannan dag. På 1950-talet ersattes hästskjutsarna av en mjölkbil, som fortsatte så länge det fanns bönder kvar med mjölkande kor. Gårdarna på Gårö och Tokö avvecklade dock boskapen i mitten av 1960-talet. Mejeriet i Mönsterås lades ner 1968.

Nu på 2000-talet har landskapsbilden förändrats. I stället för betande mjölkkor ses hästar i större mängd än tidigare (även om hästarna har annan användning och inte är tunga ardennerhästar), Highland cattle, dvs köttdjur, och ibland får. Ett nytt, mindre populärt, inslag i faunan är det ökande beståndet av vildsvin. En del åkrar har lagts igen, men ännu brukas den mesta åkermarken på ett eller annat sätt.

Kommunikationer

Om förändringen inom jordbruket varit omvälvande från 1800-talets slut till våra dagar, har förändringen inom området kommunikation varit ännu mer genomgripande. Idag vet vi vad som sker i samma ögonblick som händelser inträffar även på andra sidan jordklotet.

Vilka möjligheter fanns för förra århundradets folk att hålla sig orienterade? En del rikshändelser men framför allt kommunala angelägenheter kungjordes i kyrkan, skvaller florerade på kyrkbacken och vid 1900-talets början kom väl en och annan dagstidning eller Veckotidning ut i byarna. De s k skillingtrycken kunde förmedla vad som hänt. t ex när ”kungen av Amerka” blivit skjuten eller Elvira Madigans sorgliga öde.

Post

Det skrevs brev. De har spelat en stor roll – i varje fall för den läs- och skrivkunnige. Men även om man inte själv behärskade konsten, fanns det i regel någon i närheten som kunde hjälpa till. Före frimärkenas tid (1855) betalade man för breven som sändes med postdiligens.

I arvskifteshandlingar från Forssa 1849 står upptaget bland utgifterna en avgift till brevbäraren på 36 skilling. Men här ute på öarna dröjde brevbäraren till 1 mars 1963.

Dessförinnan fick man hämta sin post på postkontoret i Mönsterås, men från 1950-talet sändes en postväska/by med skolskjutsen under terminstid.

Telefon

I april 1936 sammanträdde Paul Carlsson, Tokö och Gåröboma John Karlsson, Elias Lundkvist, Karl Viktor Pettersson och Petrus Carlsson för att besluta om anslutning av telefon. Telefonväxeln skulle placeras på Gårö – fick namnet Smålands Gårö – och skötas av Elias Lundkvist med familj för en avgift av 20kr/år och abonnent. Kvartalsavgiften var 10 kr. Endast nio nummer kunde anslutas (fast sedan blev det A och B) och bara två samtal kunde expedieras samtidigt. Rikssamtal måste beställas i förväg.

Radio

Radion hade börjat sina sändningar 1925 och så småningom kom den också ut i icke elektrifierade byar med hjälp av batterier. Dock fick man vara sparsam med lyssnandet, som oftast begränsades till nyheter, väderleksrapporter och morgonandakt, i bästa fall ingick också Barnens brevlåda.

Elektricitet

Elektrifieringen runt 1947 var efterlängtad. Nu fick man ordentligt ljus i hus och ladugård, möjlighet att installera kylskåp och dammsugare, en radio som kunde användas obehindrat och korna fick vänja sig vid mjölkmaskiner. Längre fram gör frysboxen och Tv:n sitt intåg, medan mjölkmaskinerna blir överflödiga, då kreaturen avvecklas.

Samfärdsmedel

När landsbygdens folk på 1800-talet skulle ta sig utanför byn var det apostlahästarna, båt eller häst och vagn/släde som gällde. På 1920-talet blev cykeln vanlig och underlättade de korta resorna.

Med den kunde man också ta sig till närmaste järnvägsstation för vidare färd med tåg och även cykeln kunde tas med på tåget. Järnvägslinjen Mönsterås – Sandbäckshult invigdes i oktober 1902.

Från Sandbäckshult hade man anknytning till Kalmar – Berga-banan, som i det närmaste varit klar 1897. Efter mycket ekonomiskt trassel kom Mönsteråsjärnvägen från 1916 att sträcka sig till Fagerhult i stället för till Åseda som det var tänkt från början 1959 lades persontrafiken Fagerhult- Sandbäckshult ner, och siste januari 1962 gick sista ordinarie persontåget Sandbäckshult – Mönsterås.

En och annan lastbil och taxibil dyker upp på Nynäs – Lövövägen på 1930-talet, men under andra världskriget begränsades den trafiken av bränslebrist även om ett fåtal bilar utrustades och kördes med gengasaggregat. De första bilarna för privat bruk kommer på 1950-talet. Och vägen kommer så småningom att förbättras för att möta den nya tidens krav.

Citerat i sin helhet från “Gårö – Tokö Från Bro till bro De förenade Öarnas historia” Studiecirkel 2009-2010